Om den här sidan
Detta är en blogg om resursanvändning, flaskhalsar, systemtänkande, informations-logistik, och den svåra konsten att lösa problem långsiktigt.
Några lärdomar från en känd systemkollaps, del 1
Publicerat 25/11/15 av Bernt Saxin
Den korta siktens ekonomi
Vi lever i en tid då handlingskraft och snabbhet är honnörsord och belönas. Att ”leverera”, att agera snabbt, dvs att spara tid genom att utnyttja resurskapaciteten maximalt, anses vara ett sätt att vara rationell, effektiv och att skapa hög produktivitet på, därmed förmodas att pengar sparas eller att värden skapas för leverantörer av olika slag (dock inte alltid för oss som konsumenter eller mottagare).
Tids- och produktivitetsfokuset är själva kärnan i lean-filosofin. Att ”lean” har gjort sitt inträde på snart sagt alla arenor och inom de mest väsensskilda verksamheter, från att ursprungligen ha varit en managementfilosofi inom bilindustrin, så påverkar nu tänkandet allt ifrån globala containertransporter till sjukvårdens akut- och röntgenavdelningar, Hemtjänstens skötsel av gamle Arvid, Polisens brottsbekämpningsmetoder, och Migrationsverkets hantering av flyktingströmmar.Strävan att ständigt öka produktiviteten genom optimeringar åstadkommer märkligt nog inte samma mirakulösa resultat i prestationerna. Om detta vittnar t.ex. allt längre telefonköer till call centers, kundtjänster, akutmottagningar, etc. Här är det något som inte stämmer!
Toppen på isberget?
Eller: Vad är problemet — egentligen?
Det talas ibland om ”toppen på isberget” när man ser ett problem och försöker åtgärda det. Ett isberg är naturligtvis en metafor för ett problem som ter sig vara litet eller hanterbart, men som i själva verket är betydligt djupare och mer svårlöst än man först föreställt sig, dvs. när det man ser som det uppenbara problemet egentligen är djupare än så.
Vad som antyds med isbergsmetaforen är att det egentligen kanske inte är lönt att åtgärda just det man initialt upplever som problemet, dvs ”toppen på isberget”, utan att man först bör bilda sig en bättre uppfattning om vad som döljer sig under vattenytan, åtminstone om man vill få en varaktig lösning på problemet.
Det verkliga problemet är alltså egentligen det som inte syns, dvs isberget som befinner sig under vattenytan. Att åtgärda ”toppen på isberget”, dvs det som vanligen kallas för ”symptomet”, är oftast en snabb fix, men som bara leder till att det verkliga, underliggande, problemet endast blir värre (eller i varje fall inte bättre).
För observatören är detta inte alltid uppenbart, ty ibland upplevs problemet som ”löst” av den snabba fixen. När problemet långt senare återkommer, upplevs det måhända t.o.m. som ”nytt”. Det kanske mest näraliggande exemplet är att behandla återkommande huvudvärk med Alvedon (eller andra smärtstillande). Att huvudvärken försvinner tolkas ju ofta som att medikamentet haft botande effekt, vilket ju inte är fallet. Låt exempelvis säga att det underliggande problemet är stress. Att ta smärtstillande varje gång huvudvärk uppstår kan ju snarare förvärra problemet genom att man utsätter sig för ännu mer stress. Dessutom kanske det leder till att dosen Alvedon så småningom måste öka för att få samma upplevda effekt som från början. Förståelsen av hur kroppen fungerar, grundläggande fysiologi, borde generera insikten att problemet egentligen inte är huvudvärken. Huvudvärken är bara ett symptom på att något inte stämmer i kroppen. Den är bara ett endokrinologiskt (dvs hormonstyrt) och neurofysiologiskt varningssystem som signalerar att någon gräns är nådd, och att åtgärd måste vidtagas för att skydda systemet (dvs hjärnan eller andra delar av kroppen) så att det inte blir överbelastat. Man skulle kunna säga att detta är hjärnans sätt att tala om för oss att tagga ner eller vidta annan åtgärd för att återställa balansen i systemet. Detta kan jämföras med varningslampan som tänds när bromssystemet i en bil inte fungerar som det skall. Visst skulle man kunna skruva ur lampan (motsvarar att ta Alvedon vid huvudvärk) för att ta bort symptomen, men detta löser ju inte problemet. Endast genom att åtgärda bromsarna löses problemet, inte genom att koppla ur varningssystemet.
I grunden är detta en fråga om gedigen kunskap och att vi förstår informationen om tillståndet i systemet.
Mer om isbergsmetaforen i nästa avsnitt.
Följ denna blogg så att du med kan lära dig hur man överblickar och löser komplexa problem med relativt enkla metoder.
